Ett ögonblick
Precis i det ögonblicket.
Då en svettdroppe långsamt klättrade ner för ryggraden i den kvava tunnelbanan. En enorm kvinna hade precis innan vinglat in i mig när tåget stannat tvärt och nästan fått mina lungor att punkteras av mina egna revben. Precis då slog det mig att du äntligen var lika långt borta fysiskt som det där imaginära avståndet jag hållt kvar sedan över ett år tillbaka. Och ögonblicket efter det så slog det mig också att jag inte önskar det samtidigt som jag vet att det är bäst så.
Jag vill skriva så mycket mer, men det kan jag inte. Ord känns fel. Ord rinner ur mig. Ord avslöjar för mycket. Jag vill, vill inte riva ner ridåerna. Jag kan, kan inte öppna den mörka lådan jag gömt någonstans där jag knappt vet var den är.
Kanske skulle vi ha stannat vid den där koppen kaffe i december för två år sedan. Då jag blev förundrad över att du var mer än den där idioten som frågat om vi skulle ligga. Då jag blev imponerad av att du hade tankar med substans och djup. Då jag häpnades över att du trots allt inte...verkade vara en man av pappersmaché.
Kanske hade jag trott att den kvällen var på riktigt, att du var på riktigt, om jag inte fått se hur tiden därefter skalade av dina vackra bitar som äggskal...tills allt som var kvar var en rosa ballong som exploderade.
